Allt bra?

 Jaha då stod man där på favvokaffehaket.

Har gått dit innan skola de senaste två åren. Trots min något introverta natur har jag och Baristan börjat småprata igenkännande varje gång jag är där. Jag blir glad varje gång vi byter några vänskapens ord. Idag öppnade han upp med

 -Är allt bra med dig?

Kom på mig själv att tveka en stund innan jag svarade. Allt är bara bra, men jag han fundera på,

 får man säga som det är? -Jag är helt slut idag för jag har suttit på akuten hela natten då en ung människa har gjort ett suicidförsök! 

Tror att det är helt emot våra svenska sociala koder att faktiskt svara på frågan och höll mig till det korrekta :-) 

Allt bra, och med dig?

Tillbaks till det som pågick i mitt inre så,

 Jag finns i personens liv men har inte "behörighet" att lägga mig i , 

Jag blir arg och frustrerad av att se hur en psykvård inte tar sitt ansvar och bara förskjuter, förhalar och aldrig kommer till skott med hjälp, vare sig till personen i fråga eller anhöriga i dess närhet.

Jag blir arg och frustrerad på en person som mår dåligt men manipulerar, utnyttjar och spelar på andras känslor och har sina anhöriga som psykologisk gisslan.

Jag får dåligt samvete hur jag kan bli arg för att det stjälper min redan stressiga vardag. 

Jag skuldbelägger mig, då det inte är mitt barn så har jag har inte rätt att bli påverkad som andra i dess närhet men inser att jag blir det. 

Och sedan känner jag självklart också en sorg för personen i fråga när jag ser dennes smärta och det rop på hjälp som ropas. Hur man ropar och ropar för den psykiska smärtan och aldrig får svar men lättnaden när man skadar sig fysiskt så blir hjälpen omedelbar. Jag ser lättnaden när man äntligen får uppmärksamhet av ambulanspersonal, läkare och mediciner och kan åtgärda smärtan direkt. Synd bara att det är för någon dag och tomhet och besvikelsen kommer tillbaka när "ingen" lyssnar på det som är kvar.  Ser och registrerar i mitt inre att det är ett farligt ångestdämpande beteende. Vad gör man den dagen personen lyckas  (eller misslyckas) i sina försök....

Ett liv efter förkylning

Ett liv efter förkylning

Efter gårdagens morgonpromenad insåg jag äntligen efter flera veckors förkylning. Det finns ett liv efter förkylning,kunde äntligen andas ordentligt och njöt ordentligt av lite frisk luft.

Den här veckan ska jag försöka träna lite försiktigt

Söndag morgon

Söndagsmorgnar

Jag bara älskar söndagsmorgnar, Även om jag gärna vaknar vid fem tiden även dessa dagar får man vakna i sin egen takt, njuta av morgontidningen och den där härliga känslan av att man har hela dagen framför sig.

Kaffebryggaren är igång, Tidningen ligger redo för läsning och jag väntar hem sambon som jobbat natt. Idag ska jag inte öppna en enda läxbok utan bara njuta av dagen och förhoppningsvis ta en sväng ut till Torö och njuta av skärgårdsnaturen.

God morgon 

Magisterexamen ledarskap

Just nu är jag i sluttampen av ett stort mål för mig. Nämligen en magisterexamen i organisation och Ledarskap.

Drömmen började för sju år sedan då jag på darriga ben blev chef. Jag kände från början att jag behövde en kunskap att luta mig mot så jag tog sikte på den utbildning jag går nu. Först var jag dock tvungen att komplettera min utbildning för att få en kandidatexamen. Det tog ett år...
Sedan kom kampen med att söka men inte komma in :-(
Efter ett par misslyckade försök pratade jag med min chef (som tack och lov trodde på mig) och fick till att mitt arbete köpte mig en plats via uppdragsutbildning. Äntligen var jag där.

Efter bara några månader med nyvunnen kunskap och en säkerhet att jag gör rätt och en större förståelse hur min organisation fungerade började insikten komma. Eller egentligen fanns kunskapen där men nu började jag kunna klä den i ord och jag var tvungen att byta jobb.

Nu det här sista året med nytt jobb, hårt slit med magisteruppsatsen och så nära att jag nästan kan ta på ett av mina stora livsmål måste jag erkänna att jag inte är riktigt säker på om det är det här jag vill. Jag vill självklart ha min examen, jag vill få känna mig nöjd med det jag presterat och att jag faktiskt har uppnått högst utbildningsnivå i min familj, jag vill få känna mig nöjd på mitt arbete med en helt annan kunskapsbank i ryggen. Men insikten vad det faktiskt är att vara chef, att ständigt vara iakttagen och alltid måste vara en förebild. Det ständiga ansvaret men alldeles får små möjligheter att faktiskt beröra, påverka och förändra det jag älskar till det bättre det gör att det faktiskt inte känns så spännande längre. Eller är det helt enkelt det att när det inte längre finns det där tydliga målet att sträva mot, för att man faktiskt är där då tappar man lite fotfästet och vet inte vart man ska ta vägen...

När man bockat av en sak på sin bucketlist vill man genast fylla på med en annan  :-)

Jag som aldrig...

 För att titta på vad man vill och är på väg antar jag att man måste börja med att titta på var man är och vart man varit....

Men allt är inte målstyrt utan faktiskt bara blir så. Trots drömmar och mål måste man kunna manövrera livets nycker, anpassa sig till förändringar, ta vara på tillfällen som dyker upp eller acceptera nederlag.

Jag menar,

• Jag som aldrig skulle jobba i vården (där blev min karriär)
• Jag som aldrig skulle bli chef (gissa vad jag gör?)
• Jag som aldrig skulle skilja mig... tuffaste jag gått igenom men skulle inte vilja vara utan
• Jag som inte kan springa. Två maraton, fyra halvmaror och en klassiker senare får jag väl vika ner mig och säga att jag kan lunka, länge ;-)
• Jag kommer aldrig hitta kärleken? Jorå både en och två gånger

Bucketlist för ett vanligt liv

 Ursäkta kvaliteten på innehållet. Just nu nu testar jag bara för att kanske fylla på med mitt liv.
Med två tonårsbarn som snart ska stå på egna ben och sambo i en ny relation i livet kommar oundvikligen frågan. Vad vill jag med mitt liv?
Jag hoppas fylla bloggen med svaret på detta och en bucketlist (som ska täcka många år) på vägen till detta....